"Men hon sa ju att hon ville!"

Föreläsare Ida Ostensson öppnar upp till en viktig dialog med en fråga bland sina Insta-stories. En fråga vars svar alla borde känna till, men svaret syns sällan i praktiken. 

Det är frågan om mannens ansvar i förhållande till vad en ung tjej uttrycker att hon "vill" att han ska göra mot henne. Frågan baserar sig på en intervju från 2012 med författare Stig Larsson i Expressen. (Inte att förväxla med Stieg Larsson)

Artikelns rubrik lockar till vidare läsning. 

"Därför skadade jag mina sexpartners"

Ja. Varför skadade Stig sina sexpartners? 

Han gjorde det för att tjejerna bad honom. 

"Tänk så här: en tjej säger till mig "Kan inte du slå mig?" och jag säger "Nej, det har inte jag någon lust med". När det har gått tillräckligt många tjejer, säg tio tjejer, så tänker du till slut "vad fan, om de nu vill det så fine"

Bästa Stig Larsson,

Det här är till dig. Om någon av er känner Stig, så får ni gärna länka det här blogginlägget till honom. Om inte annat så kanske det dyker upp när han googlar på sitt namn någon gång. (Let´s be fair. We all do it.) 

Stig. Jag är själv en person som ogillar när människor säger "bu" men menar "bä". Men trots att jag ofta tar saker bokstavligt, så finns det vissa saker jag inte sväljer med hull och hår. 

Du uttrycker att tjejerna får skylla sig själva när de, så att säga, bad om det. 

En del har trasslig bakgrund och vet inte vad de vill. Hur länge kan man skylla på sin uppväxt egentligen, undrar du kanske. 

Uppväxt är en förklaring till ett beteendemönster som är bestående så länge personen inte aktivt arbetar på att förändra det. En loop som en person ofta själv inte vet hur den ska bryta. Autopilot i all ära men inte om den är emotionellt felkopplad. Små barn lär sig av sina föräldrar att skilja på ett sunt och osunt förhållande. De lär sig konflikthantering av sina föräldrar. De lär sig egenvärde av sina föräldrar. 

Det tror jag att du har pejling på. Jag tror också att du vet att barn som inte lär sig allt det här... De blir förvirrade som vuxna. 

Är dessa förvirrade själar ditt ansvar? Det handlar om vilken moralfilosofi du följer, Stig. 

En människa som mår riktigt dåligt önskar ofta inget annat än att känslan försvinner. Precis som du och jag, när vi känner ångest, skuld eller skam. Men när du är ångestfylld så pratar du kanske med en vän om saken istället. Eller så tar du en promenad. Det betyder att du har sunda strategier för att hantera dåligt mående. 

Du är en vuxen människa. Vilket betyder att förhoppningsvis är din frontallob fortfarande aktiv under press. Det innebär att ditt känslocentrum blir kontrollerat av förnuftet, kan man säga. 

Men en person med sämre mentaliseringsförmåga tappar bokstavligen sitt förstånd i stunden. Ja, faktiskt går det att se på röntgen hur överaktiv amygdala blir. Den emotionella intelligensen är lägre än hos någon med psykisk hälsa. En sådan person kan på allvar tro att den kommer att dö av ångesten. Personen som mår dåligt vet ofta inte själv var känslan kommer från. Den har kanske aldrig lärt sig att sätta ord på, än mindre analysera känslan. Det är en svart gegga som bara finns. Då skrämmer det ännu mer. Den överväldigar. Kanske vill personen göra vad som helst för att slippa känna just det där. 

Ja, jag är ingen författare som du Stig, men försök se min poäng genom utsvävningar och eventuella syftningsfel. Kanske tänker du nu "Men vafan, det här bevisar ingenting! Det här bevisar inte att de där tjejerna mådde dåligt!"

Nej, mina teorier bevisar inte vad tjejerna egentligen ville när de bad dig att slå dem. Jag vet inte om de mådde dåligt. 

Men min poäng är. Det vet inte du heller. 

Du vet inte, för du frågade aldrig. 

Ovissheten ger dig ansvar. Nu är jag allvarlig.  

Är smärta som njutning i sig är ett argument för att du ska slå en tjej som ber om det? Varför förväxlar en människa smärta och njutning? Vad har personen varit med om, för att blanda två motpoler med varandra? Innan du fattar beslutet att slå, så bör du reflektera över ovanstående frågor.

Du har ansvar för att ta reda på att det "tjejen vill" inte handlar om att tjejens självbild är så sned att hon tror sig förtjäna straff. Det är enkelt att fråga "Har du ångest nu?" 

Om tjejen upplever ångest då är det hon ber om en strategi för att hantera den. Om hon ber om en konstruktiv ångest-strategi såsom "Kan du ta en promenad med mig?" Så kan du chilla. Men om hon ber om något destruktivt (som att orsaka henne smärta) så bör du stötta henne i att få hjälp. 

Vi lever i en värld som stigmatiserar den kvinnliga sexualiteten. Det innebär att en kvinna som har ett one night stand i mycket högre grad nyttjar det för att straffa sig själv, än vad en man gör. Delvis på grund av att samhället målar henne som hora, så blir hon det. 

Våld som metod att hantera dåligt mående är en nedåtgående spiral, Stig. Att hantera ångest genom smärta är inte detsamma som att vilja avsluta sitt liv. Men det kan i allra värsta fall få suicidala resultat. 

Du antyder dessutom i intervjun att tjejerna ofta är ambivalenta. Du tycks dra paralleller mellan det och manipulation. Men en person med exempelvis identitetsstörning kan vilja ena sekunden och ångra sig nästa sekund. Det handlar om en person som inte kan skilja på smärta och njutning, som på ett överdrivet vis både hungrar efter och skräms av närhet. 

En person som är splittrad, på grund av de trauma som hon tidigare upplevt i sitt liv, behöver lugn och trygghet. Mitt råd till dig, Stig, är att vänta med att ligga med henne till hon, med hjälp av terapi, vet vad hon vill. Även om det i rätten inte ses som en våldtäkt, för att hon i ett förvirrat ögonblick sa ja, så ska du ändå inte ligga med henne. Det handlar om respekt. Om att förstå att motsatsen är ett utnyttjande. Oavsett hur en domstol ser på saken. 

Förstår du vad jag säger? 

Dina uttalanden i Expressen pekar finger åt offret. Det beskriver hur du har varit med tjejer som mycket möjligen har lidit av psykisk ohälsa. Att ligga med någon som tror att den förtjänar sex i straffande syfte, det är utnyttjande. Förstå dessa tjejer. Förstå att de kanske är offer av en samhällelig konstruktion. En konstruktion skapad av män. Se din egen delaktighet i vad som händer. Förstå att det finns människor som inte vet vad de är värda. Många av dem är kvinnor. Är vi inte skyldiga, som vuxna och mogna individer, att guida dem rätt? Är det inte en stor synd att istället utnyttja dem?

Det är det feminismen handlar om, tycker jag. Den handlar om medmänsklighet. Att våga förstå offret och var hon kommer från. Att se att omgivningen skapade en här tjejen. Det är miljön, inte individen, du ska hysa agg emot. Och det borde alla veta. 

Du vet inte om tjejerna blev utnyttjade av dig, Stig. Och den ovissheten får du leva med. 

Det var allt jag ville säga. Sådant som alla borde veta. 

(Ovanstående beskrivning om psykisk ohälsa och uppväxt är mina tolkningar och teorier, grundade i litteratur men inte kopplad till en specifik psykoanalytiker.)

Artikeln

https://www.expressen.se/nyheter/stig-larsson-darfor-skadade-jag-mina-sexpartners/

Vem är pappan?

Föreställ dig att du är en gift, heterosexuell man (om du inte redan är det). Dessvärre har din spermakvalité inte varit på topp, så du och din fru har använt er av donator. No big deal. Så är det för många heterosexuella män nuförtiden, visar västerländska studier. Kvalitén på dig i övrigt är kanon. Du har haft en trygg uppväxt, är uttalad feminist och läser utvecklingspsykologi på fritiden. Du blir en jättebra pappa.

Föreställ dig att ni har ert barn på förskolan. Det här barnet är ditt på alla vis. Du hämtar det från förskolan, du torkar snorig näsa, du tröstar och du ropar högt "Nej, stanna!" när det springer ut i gatan.

Men så en dag hämtar du ditt barn från förskolan. Ditt barn gråter och säger "Min lärare säger att ... att ... jag har en pappa i Danmark."

Say what?!

Föreställ dig hur förvirrat ditt barn måste känna sig. Föreställ dig hur du försöker förklara för barnet att nej, det är inte sant. Det finns ingen pappa i Danmark. Det finns bara en vilt främmande man som runkat i en mugg och lämnat den till sjuksköterskan. Ja, precis så säger du nog inte. Men du förklarar, med dina ord, att läraren på förskolan har fel. Det finns ingen pappa i Danmark.

Att personer säger att det finns en "pappa i Danmark" händer hela tiden. Ja, inte för heterosexuella par som använt donator. För lesbiska par som gjort det.

Vårt barn är inte fött än. Jag vill, som vilken blivande förälder som helst, att vårt barn ska få en "good enough" uppväxt. Jag sätter inte ribban högt. Jag vill bara att barnet ska klara sig utan större trauma i tidig barndom och bli någorlunda vettigt.

Jag är inte så värst orolig för att vi ska fucka upp vårt barn. Men ibland blir jag lite orolig att ni kommer göra det. Ni som är mainstream heterosexuella och ganska obetänksamma. Ni som säger till era egna och andras barn "Det där barnet har en pappa i Danmark!" En enstaka kommentar är inte skadlig i sig, men att ha hört främlingar fråga om "Pappan" tjugo, trettio gånger under loppet av några månader- så blir även jag med skinn på näsan påverkad och lite irriterad. Naturligtvis har det inte att göra med enstaka individer som säger och gör fel, det är ett socialt konstruerat problem att människor inte kan ämnet sex och samlevnad ordentligt. 

Gång på gång får vi frågan av andra. Av vänner, av kollegor, av främlingar. Av läkare och av fulla främlingar på krogen.

Vem är pappan?

Detta borde alla veta:

Det finns ingen pappa. Det har aldrig funnits en pappa. Det kommer aldrig att finnas en pappa. Det finns inte heller ett behov av en pappa.

Vårt barn kommer växa upp med två föräldrar. Båda högst kompetenta att på olika vis tillgodose sitt barns behov. Min fru är något bättre än jag på att sy barnkläder och skruva upp hyllor på väggarna. Hon är också bättre på matlagning och lyfter tyngre vikter på gymmet än vad jag gör. Jag är bättre på att berätta sagor och på att snappa upp symptom på medicinska diagnoser. Jag är också bättre på struktur och blöjbyten än vad hon är. Vi kompletterar varandra minst lika väl som ett heteropar hade gjort.

Ett lesbiskt par använder sig av en donator (om den ena av dem inte är transkvinna, exempelvis). En donator lämnar spermier på en klinik. En donator är inte samma sak som en pappa. De flesta regnbågsbarn är förtrogna med vad en donator är.

Det donatorn donerar är spermier som med all säkerhet annars hade spolats ut i toaletten. Det är ett genetiskt material som män häver ur sig i princip varje gång de runkar. Det har i min mening ingenting med föräldraskap att göra. Eller är varje man som onanerar pappa till flera tusen ofödda barn? Givetvis inte. Tack och lov. (Kanske abortmotståndare är av annan åsikt, men det får stå för dem.)

Jag tror att de flesta egentligen vet skillnaden på donator och pappa. Men kanske har just du inte förstått att när du använder ordet "pappa", så antyder du att någonting saknas i den samkönade relationen. Du antyder att det finns en vilt främmande man som kan göra jobbet bättre än oss. Som har någonting vi saknar. (Vi saknar ingenting. Snarare erbjuder vi vårt barn mer, eftersom vi är i ständig beredskap att bli kritisk granskade. Jag vill tro att det får oss att hålla ögonen på bollen i högre grad än det mainstreama heteroparet.)

Använd ordet "donator" (om du absolut måste prata om Den Där Främmande Mannen), så visar du förståelse och respekt.

Frågor om donatorn då, är det ok att ställa?

Ja, om du anser dig vara god vän med paret. Men hur viktigt är det, egentligen, för dig att veta vem "Han" är?

Under det halvår då vi försökte bli gravida, så var det spännande att gå in på donatorns profil och läsa lite om hur han ser ut och vad han arbetar med. Men när vi väl visste att vi väntade barn, så var donatorn på många vis "out of the picture". Frågor om donatorn nu, när vi är i tredje trimestern, är inte lika roliga att svara på. För nu vill ju jag, som blivande mamma, att mina vänner ska vara intresserade av Vår Familj. Inte av en främling i Köpenhamn. Och det borde väl också alla egentligen inse.

Så en tumregel: fråga din vän om donatorn före graviditeten, inte under eller efter graviditeten. Och fråga inte om du inte känner personen. There is this thing called Google. Där finns svar på det mesta. Om inte, så ring en fertilitetsklinik och fråga dem! Storkkliniken har jättebra information till dig som är nyfiken på att exempelvis donera.

Note: Jag använder ofta uttrycket "lesbiskt par". Det är en smaksak av olika orsaker. Att säga "samkönat par" anses av många mer politiskt korrekt. Släng dig inte med terminologi som du inte är bekväm med (som flata eller bög) eller kan försvara, tänker jag.

Får jag amma mitt barn?

När jag nämnde att jag och min fru planerar barn blev min engelska vän och barnmorska exalterad. Sedan frågade hon hur vi skulle göra med amningen.

I England är det, enligt min före detta arbetskollega i London, vanligt att barnmorskor rekommenderar lesbiska par att den som inte burit barnet tar större delen av amningen. Orsakerna är främst att dela arbetsbördan och för barnets anknytning.

Ett vanligt sätt i England att kickstarta mjölkproduktion för den blivande mamma som inte är gravid är genom hormonbehandling på östrogen och progesteron. Hormonbehandlingen imiterar till viss grad graviditet och kan tas under cirka ett halvår. Behandlingen avbryts sedan och den blivande mamman börjar pumpa ett par månader innan barnets förväntade ankomst. Det stimulerar i sin tur produktionen av prolaktin.

Men. Det svenska samhället har, ända sedan vi bestämde oss för att skaffa barn, bemött oss som om vi fungerar som ett heterosexuellt par. Det gör vi inte.

Det här borde alla veta. Ett lesbiskt par är fysiologiskt inte likt ett heterosexuellt par. Till exempel har vi dubbelt så många bröst som ett heterosexuellt par! Det betyder att vi har dubbelt så många valmöjligheter när det kommer till amning.

I Oslo, Norge, har man upprättat en amningsklinik i syfte att hjälpa blivande, gravida och icke gravida, mödrar att få igång modersmjölken. Ett intresse för amning bland adoptivmödrar har fått kliniken att öka sitt engagemang.

För mig kändes det naturligt att försöka använda de bröst jag har till vårt barn. Brösten är till för amning. Jag anser inte att de är mer av en erogen zon än andra känsliga kroppsdelar, såsom armhålorna eller fotsulorna.

De svenska barnmorskor vi mötte hade lite information om amning för den mamma som inte är gravid. Vi blev hänvisade till en amningsexpert. Hon förklarade att hon inte lagligen kunde skriva ut hormonbehandling likt den i England eller Norge för att stimulera mjölkproduktion. Något jag finner underligt, eftersom p-piller innehåller just precis östrogen och progesteron. Enligt vår amningsexpert använder sig dessutom Norge (och Canada) av ytterligare läkemedel för att stimulera produktionen av prolaktin, vilket inte är godkänt här i Sverige.

Nåväl. Till min stora förvåning tog det bara två dygn att pumpa innan mitt högra bröst började läcka. Jag blev intresserad av hur det rann lätt i avslappnat tillstånd, men hur det sinade vid stress. Att tänka "Jag hinner pumpa fem minuter innan vi rusar iväg på crossfit!" fungerade inte alls. På så vis blev det också en träning i medveten närvaro to get in the zone.

På grund av att amning för mammor som inte fött sina barn inte talas om i Sverige har jag blivit mött med fördomar och ogenomtänka kommentarer. En kollega sa rakt ut "Jaha. Ja, det finns ju de kvinnor som ammar sina vuxna män! Det har jag läst.". Eh, Va?

Att dra en liknelse mellan en ammande mamma och en kvinna som låter sin man suga på sina bröst i en troligen sexuell kontext gjorde mig både ledsen och arg.

Vad menade min kollega? Att hon som vuxen kvinna kan dricka mjölk från en kossas bröst, men att mitt barn ammas av sin mamma är lika absurt som en manlig fettish? Jag anser att sexualisering av bröst är en patriarkal västerländsk konstruktion som inte bara objektifierar en kvinnlig kroppsdel utan även försvårar kvinnans möjlighet till ett avslappnad sätt att ge föda till sitt barn. Därför blev jag, som ofta har svar på tal, mållös av vad min kollega sa.

En klassisk kommentar är annars "VA? GÅR DET?!" följt av "Ja, MÄN kan också amma!". Jag förstår att denna motsägelsefulla (det vill säga, personen är förvånad att jag kan amma men anser att män gör det no probs) kommentar kommer av okunskap, men när jag hört detta tio plus gånger blev det lite trist. Dessutom är jag inte så värst intresserad av lakterande män. De artiklar som jag funnit i ämnet är ren ploj som saknar evidens. Så fort jag ber personen som hävt ur sig ovanstående att skicka en vettigt skrift från exempelvis PubMed så är ämnet inte längre intressant.

På de norska avdelningarna för för tidigt födda barn anställdes fram till 70-talet endast sjuksköterskor med mjölk i sina bröst. Att amma sina patienter var en del av sjuksköterskornas omvårdnad. När mjölkersättningen kom behövdes inte längre ammande sköterskor på samma vis. Vanan att dela amningen dog ut.

I länder som Indien är det fortfarande vanligt att amma varandras barn. Vår barnmorska berättade att hon själv blev ammad av sin farmor då hon var liten. No big deal.

Men orsaken till att jag vill amma är inte bara för att avlasta min fru, som redan gjort ett gigantiskt jobb med att låta en människa växa inuti sin egen kropp. Den andra poängen är att barnet mår bättre av det.

Det finns en fantastiskt intressant artikel om varför bäbisar i Afrika "aldrig" gråter. (Länk nedan, lästips!)  Författaren menar på att brösten ska erbjudas non stop, all tid, vid minsta ljud. Oavsett om barnet precis ätit eller ej. Ett konstant närvarande bröst lugnar och tryggar barnet, mer än vad en plastnapp gör. Brösten fyller alltså inte bara en funktion. Vi stirrar oss blinda på värdet som bröstmjölk har. Visst har den ett värde. Men jag anser att närheten har ett ännu högre värde.

Minns ni den gamla studien på apor? De unga aporna fick välja en kall robot som erbjöd mjölk, eller en varm, mjuk docka som inte hade mjölk. De små aporna valde närheten, mjukheten och värmen fram tills dess av hungern blev för stark. (Studien finns länkad nedan, men se den inte om du är känslig. Den är ganska hjärtskärande.)

En av amningens viktigaste uppgifter, anser jag, är inte mjölken. Den är bara en bonus! Att ge närhet, värme och trygghet är värt mer. När andra mammor talar om att de slutade amma för att mjölken inte kom, så undrar jag om de förbisett vad barnet allra mest ber om. Det är inte som om brösten blir kalla och hårda robot-tuttar i stål bara för att mjölken sinar. De är fortfarande varma och mjuka. Dessutom kan det vara stressen att producera mjölk som gör att det sinar. En mer avslappnad inställning till syftet bakom tutten kan då hjälpa mjölken på traven!

Amning är ett heltidsjobb. Av all utvecklingspsykologi jag läst den här terminen, så kan jag inte annat än att sammanfatta det med att kontinuerlig närvaro under barnets första levnadsår är något positivt. Men jag kan också se det som en enorm utmaning i ett krävande samhälle, särskilt om föräldrarna endast har två par bröst att bjuda på! Och det, borde alla veta. Men framför allt min kollega som snackar om mäns sexuella bröstmjölksfettischer.

TIPS 

Är du pappa och vill in on the game of attachment? Dina bröstvårtor är oftast små och hårda och ibland alldeles håriga dessutom. De känns inte på samma trevliga sätt som mammas. (Mina egna bröstvårtor har ändrat form och dubblats i storlek sedan jag började pumpa) Gör istället som Lilleminis man på Insta! Hud mot hud och lillfinger istället för tutte.

Källor:

Hormonstimulering för mjölkproduktion

La Fleur, Elisabeth, Mayo Clinic https://www.mayoclinic.org/healthy-lifestyle/infant-and-toddler-health/expert-answers/induced-lactation/faq-20058403

Food or security? Harlow´s study on monkeys´ attachment

https://www.youtube.com/watch?v=hsA5Sec6dAI

Can stress cause breastmilk to dry up?

https://www.babycenter.com/404_is-it-true-that-stress-can-cause-breast-milk-to-dry-up_10336898.bc

Medmor eller extra mamma?

https://sykepleien.no/meninger/innspill/2016/06/medmor-eller-en-ekstra-mamma

Adoptivföräldrar och lesbiska tar kontakt för amning

https://www.aftenposten.no/norge/i/ddWKX/--Adoptivforeldre-og-lesbiske-tar-kontakt-for-ammerad

Får jag amma ditt barn? 

https://www.aftenposten.no/norge/i/yv0Re/--Far-jeg-amme-barnet-ditt

Why African babies don´t cry

https://www.naturalchild.org/articles/guest/claire_niala.html

Gender Reveal

Små amerikanska flickor får oftare höra frasen "Var försiktig!" på lekplatser än små amerikanska pojkar får. Flickorna lär sig att klätterställningar (som är byggda i syfte för barn att leka med) kan vara farliga. De känner därför rädsla i högre grad än sina jämnåriga killkompisar, som istället vågar vara nyfikna och utforska. Detta berättar den kvinnliga brandmannen Caroline Paul beskriver i sitt TED talk "To raise brave girls...", ett avsnitt värt att se. 

Men hallå, det är i USA! I ett upside down land med mottot "Grab ´em by the pussy!". I ett land där offret bär skammen för att hon inte var försiktig på lekplatsen och där den med egentlig skuld får lov att bli president. Så är det ju inte här.

I Sverige är vi moderna. Jag hör många föräldrar prata med stolthet om hur jämlikt det är därhemma. Det kan handla om att validera sin son när han gråter genom att säga "Jag förstår verkligen att du är ledsen". Eller att säga "Ja, kom igen!" när en flicka vill klättra i träd. Det handlar om barn som får vara barn - med en naturlig balans mellan känslighet och mod, oberoende av könstillhörighet.

Vad fint, tänker jag. Det betyder att det som tillåts eller förbjuds är kopplat till förnuft, inte till gamla traditioner. Därför känns det naturligt att vårt barn är just bara ett barn, åtminstone fram tills att det föds. Jag och min fru skaffar babykläder i glada färger - gult, turkost, limegrönt och cerise. Kläder med djur är roligast, tycker jag. Vilket barn älskar inte sådant som rör sig eller låter roligt? Insekter och hundar och fjärilar och dinosaurier. 

Frågan "Vad är det?" känns malplacé. "Va?" Säger jag. "Vad det är som växer i min frus mage? Ja, en människa antagligen. Tänk, så är det cancer." Mitt skämt faller i dålig jord. "Alltså, eh, om det är en pojke eller flicka?" Frågar personen lite överseende. "Varför undrar du det?" Frågar jag nyfiket. Men personen kan inte svara, utan säger istället ”Så modigt att ni inte vet vad det är!” Jag blir förvånad, särskilt som vi precis etablerat att jag vet vad det är. En människa antagligen. ”Varför är det modigt?” Undrar jag.

Personen blir tyst. Vet inte.

Barn uppmuntras i vårt jämställda Sverige att utveckla sin identitet oberoende av kön. De kan lyfta vikter eller dansa ballet. De kan vara förskolelärare eller snickare. De kan få Nobelpris eller bli hemma-förälder till fem barn. De kan få ha på sig klänning, eller vägra att någonsin bära klänning. De kan få snagga håret kort, eller vägra att klippa det. Allt detta och ännu mer, oberoende av kön.

Bäbisar använder dessutom samma signaler för att kommunicera hunger, likt antal blöjor och ser ut på samma vis – oberoende av könstillhörighet. Vilket borde göra jämlik uppfostran lätt under barnets första år. Jag har sett hundratals bäbisar. Jag kan ändå inte säkert bedöma könet förrän blöjan åker av! 

Så varför frågar folk 

hur vårt ofödda barn 

ser ut mellan benen? 

Det finns inga frågor som är fel. Frågor är bra. Jag vill inte förbjuda någon att ställa frågan ”Vad är det?” till oss. Men – om du inte ens själv kan förklara varför du frågar, då kanske frågan egentligen inte är så himla viktigt. Tänker jag. Då handlar det nog om att du häver ur dig något på autopilot, utan att tänka dig för. Så är det ofta med kommentarer som inte går att förnuftsmässigt motivera. Och - alla borde ju veta varför de ställer en fråga. 

”Vad är det?” kan vara en del av en artighetsfras. Det kanske är ditt sätt att visa intresse för familjen och att signalera sympati. Frågans innehåll spelar då mindre roll. Det finns många andra frågor du kan ställa, istället. Att visa genuint intresse är ju inte att ställa en slentrianmässig fråga, anyhow. Intresse visar du genom att ställa en intressant fråga.

När världen blir jämställd, så är det inte längre relevant om ditt barn är pojke eller flicka. För nog är det så, att när Hannah Gatsby skämtar om kön som social konstruktion, så är det faktiskt vår traditionsbundna värld hon beskriver.

“You know what’s weird? Pink hairbands on bald babies! It’s like putting a bangle on a potato. I don’t assume bald babies are boys, I assume they’re angry feminists, and I respect that.”

(Har du inte sett hennes show "Nanette" på Netflix än, så gör det. Nu. Du kommer att tacka mig.)

Förslag på frågor 

för att visa intresse och omsorg 

för bäbisen och föräldrarna

Om du är en främling

• Vilken vecka är ni i?

• Är det ert första barn?

• När är beräknat födslodatum?

Om du känner föräldrarna och vill veta lite mer

• Var tänker ni föda?

• Är ni nöjda med er barnmorska?

• Hur känner ni er?

• Har ni ändrat fritidsintresse sedan ni blev gravida?

• Hur går det med arbetet?

• Vad är det bästa rådet ni har fått av någon?

• På vilket sätt ser livet annorlunda ut sedan graviditeten?

• Ska ni använda tyg- eller vanliga blöjor?

Om du känner föräldrarna riktigt bra, efter födseln

• När kan jag komma förbi och dammsuga/tvätta/diska?

• Jag är i affären, vill ni ha mjölk/bröd/tvättmedel/blöjor?

• Hur många timmar har ni sovit senaste 24 timmarna?

• Är det lugnt om jag byter nästa blöja?

• Du vet att du kan komma hit och sova på min soffa ett par timmar, eller hur?

• Kan ni berätta i detalj, för femtioelfte gången, vad som hände under förlossningen?

• Om du har pumpat, kan jag ta nästa feed åt er?

Källor:

Paul, Caroline "To raise brave girls, encourage adventure" - Avsnitt på TED talk https://www.ted.com/talks/caroline_paul_to_raise_brave_girls_encourage_adventure?language=en

Gatsby, Hannah "Nanette" - komedi show på Netflix

Den passiva pappan

Om jag hade varit en man med funktionsduglig, glatt simmandes sperma i pungen så hade jag kanske tagit min plats i ledet. 

Pappaledet, alltså. En ganska passiv partner till min gravida hustru. Hold your horses, alla män! Jag skyller inte på er som individer utan ser det som en trång, samhällelig konstruktion av genus. 

I Illustrerad Vetenskap (nr 8, 2003) beskrivs den blivande pappans kortisolnivå öka under tredje trimestern, i antagligt syfte att öka stresskänslighet och knyta an till barnet. Under förlossning sjunker dessutom pappans testosteron med i genomsnitt 33% vilket bidrar ytterligare till att pappan är hormonellt förberedd till att knyta an till sitt barn. 

Till trots att det sker hormonella förändringar inte bara hos den gravida förälder, så finns det enligt Pappamanualen.se knapp information och guidning för den blivande förälder som inte bär barnet i sin kropp. 

Om jag hade varit blivande pappa, så hade jag kanske varit osäker på min egen förväntade delaktighet som blivande förälder. Kanske hade jag, på grund av min egen osäkerhet kring vad som "förväntas" av mig, till och med låtit min partner stjäla hela cirkusen - baby showers, inköp av kläder, val av barnvagn och whatevs. Kanske hade min gravida fru fått bestämma barnets namn utan min medverkan. Kanske hade hon valt ett riktigt fult namn till vårt barn. 

Men för det första är jag kvinna. Att drömma om föräldraskapet var förväntat av mig redan som barn. För det andra ligger det inte i min natur att vara passiv. För det tredje luras jag, upprepade gånger, till att tro att Sverige är jämställt. Jag luras till att tro att jag är LIKA mycket blivande förälder som min fru. För, är det inte betydelsen av "jämställt förhållande"?

Så jag tar inte min plats i pappaledet. 

I Köpenhamn bemöts jag och min fru som om vi är en enhet. För så är det ju. Vi ska ha barn, tillsammans. Våra blastocyster är våra, tillsammans. Vi läser upp våra respektive personnummer. Vi svarar på vårdpersonalens frågor. Vi delar journal. De blivande föräldrarnas journal. När min fru är matt av smärta och morfin, så är det jag som får alla papper, blanketter och information. Mitt jobb blir att sköta det praktiska, medan hon somnar i patientsängen. Jag masserar fötter, drar på stödstrumpor och hon bär barnet. Att vi är tillsammans stärker oss, härdar oss och gör oss till bättre blivande föräldrar. 

När det blir dags att skriva in vår graviditet i Sverige så är vi båda naiva. 

Vi kallas in av en barnmorska som nog sett sina bästa dagar. Hon ser helt slutkörd ut. Vi får inget svarsleende och jag ler dubbelt så stort för att kompensera och inspirera. Men vår barnmorska blir inte inspirerad. När jag, ganska stolt och fortfarande ivrig, slänger fram mitt ID-kort så viftas det bort. "Nej, ditt behöver jag inte se!" Mötet är kort. Hela samtalet riktar sig till min fru. Jag försöker delta, flikar in med svar på barnmorskans frågor. Men det är inte till oss formulären riktar sig. Min fru svarar på frågor om rökning, alkoholvanor och misshandel. 

Barnmorskan visar inget intresse i mig. Ska jag bara sitta här? Tyst, på min rumpa? Jag känner mig överflödig. Avsnoppad. Det spelar ingen roll om jag röker, super eller knarkar. Tydligen är det helt irrelevant. 

Min fru som bär barnet hade kunnat dyka upp med en främling från gatan och säga "Tja, det här är den andra föräldern som är pundare och rysk spion!" utan att det rör Sverige i ryggen. Hur kan Sverige kalla sig jämställt, när blivande föräldrar inte ens får en delad journal?  Detta borde ju alla veta! 

Om jag hade varit en man med funktionsduglig, glatt simmandes sperma i pungen så hade jag kanske tagit min plats i ledet. Pappaledet, alltså. En ganska passiv partner till min gravida hustru. Men jag är inte man och jag ska inte bli pappa. Jag är kvinna nog att känna att det här - det här är inte jämställd vård. Det är aktiv exkludering av den förälder som inte bär barnet. 

Och jag har egentligen bara en fråga: Vem startade ryktet att Sverige i jämställt? För det är ju inte sant. 

Källor

https://www.1177.se/Skane/Tema/Gravid/Forsta-tiden-efter-forlossningen/Efter-forlossningen/De-forsta-dygnen-efter-forlossningen/

http://www.pappamanualen.se/pof/pof.pdf

Massera skrukken, kvinna!

Tredje trimestern, är vi i. WOW. Inte långt kvar nu. Det är ju helt sjukt, egentligen. Själva processen att pressa ut en liten människa genom en ännu mindre hålighet i kroppen. 

Vi pratar inte överdrivet mycket om födseln, allt och inget kan ju hända. Men visst finns det saker som fastnar. 

Det jag funderar mest över är hur hela apparaten där nere kanske slits upp och spricker kors och tvärsan. Inte för att jag är rädd för att se blod eller trasiga kroppar eller vad som händer mellan benen på en födande kvinna. Det är jag åtminstone mer van vid att se än medelsvensson. Och jag har förtroende för min frus förmåga att, med hjälp av barnmorskans och mitt stöd, kunna hantera smärta. Och trycka och knipa och andas och allt det där. 

Men, har du hört om hur det går till efteråt, för de som spricker? Det är det jag tänker på en del. 

För länge sedan läste jag om kvinnor i utvecklingsländer som trasades sönder mellan benen utan att lagas. De gavs en spann och så var det inte mer med det. Spannen höll de mellan sina ben. Bajs, kiss och mensblod rann rakt ut ur den gemensamma hålan. De luktade ganska illa och fick bära sin spann resten av livet. Familjen tog avstånd, givetvis. Kvinnan fick inte ens behålla sina barn. 

Räck upp en hand ni som är trötta på patriarkalt maktmissbruk. 

Men det är lite bättre i Sverige. Vårdpersonalen syr ihop det som spruckit. Ritsch, ratsch, filibom bom bom. Så bra. 

Nej, det är inte bra! Jag frågade vänner som fött barn. Hur är det där nere egentligen? Syr de ihop prydligt och snyggt när det har spruckit? 

Jag hade en tanke om att det på sin höjd skaver eller kliar lite grann. Att det kanske inte ser ut som en designer-vagina, men det är ju bara normalt. Att det ser lite himpla vimpla ut både före och efter födseln, liksom. Men nu minsann, fick jag höra både det ena och det andra. DETTA BORDE JU ALLA VETA! Det verkar som folk slarv-syr på förlossningsavdelningarna runtom i Skåne (även om bristningarna förebyggs mer än förut). No offense, jag fattar att vårdpersonalen är underbemannad och stressad och vill sluta jobbet i tid, vem vill inte det? 

Men det här ärret som en får mellan benen - det är inte bara obekvämt - det gör ont! Smärtan verkar inte behandlingsbar, heller. "Ta ett par paracetamol" är tydligen det råd som ges. Statens beredning för medicinsk och social utvärdering konstaterar att fler studier i ämnet "Behandling av smärta i mellangården efter vaginal förlossning" behövs. 

Ingen av de mammor jag pratat med kan hoppa studsmatta med sina barn. För de kissar på sig. That´s life, liksom. Att ha varmt urin rinnandes nedför sina rena byxor och säga till ungarna "Alltså sorry, jag vet att ni är blöjfria men mamma måste sätta på sig en om hon ska leka med er!" 

Let that sink in for just a moment. För det gjorde jag. Sedan gick jag hem och pratade med min fru. 

Min fru vände sig till de norska vännerna. Eftersom hon är norsk, så har hon gott om sådana. Ett par av dem gravida, dessutom. Det var så det skedde, att jag och min hustru fick höra om den norska barnmorskan. 

Ullevål sjukhus beskrivs vara ett av världens bästa sjukhus för att förebygga bristningar. Deras arbete för att förebygga bristningar involverar specifik utbildning för Oslos barnmorskor.  Den norska barnmorskan har inte bara kunskap om de gamla hederliga knipövningarna och Det Finska Greppet (ja, googla det) som även Sverige börjat använda sig av i sprick-förebyggande syfte. Den norska barnmorskan vet allt om Skrukken. 

"Vad, eller vem, är Skrukken?" Frågar jag min fru. Skrukken, det är perineum, det. Eller mellangården, på enkel svenska. Mellangården får mig alltid att tänka på Astrid Lindgren, så jag gillar ordet "Skrukken" bättre. 

Massera skrukken. Det är viktigt. Finns det någon svensk som känner till detta? Är det bara vår barnmorska som gjort en miss? DETTA BORDE JU också ALLA VETA!  

I tredje trimestern är det tags att sätta igång. Massera skrukken för att tänja och mjuka upp huden mellan rectum och vagina. Men det ska inte masseras hur som helst, säger den norska barnmorskan. Hon menar att skrukken - den masseras bäst med Vetegroddolja. Det är ingenting du hittar på ICA, men på internet går det såklart att beställa allt. 

Så hem och massera skrukken med dig nu, Kvinna! Och håll tummarna att du slipper bära blöja resten av ditt liv. 

Fun fact

85 % av alla kvinnor i Sverige som föder vaginalt för första gången får en bristning i slidan, blygdläppar och/eller mellangården. 2-5 % får svårare bristningar som kan ge upphov till bristningar i ändtarmsmuskeln och i vissa fall in i ändtarmen. 

Enligt en artikel från "Babyverden" har andelen kvinnor med svårare bristningar (grad 3 och 4) minskat från 3.6 till 1.3% vid Ullevål sjukhus i Oslo, eftersom norska barnmorskor utbildas i att förebygga sprickor. Ullevål sjukhus beskrivs vara ett av världens bästa sjukhus för att förebygga bristningar. Jämför Norges 1.3% med Sveriges 5.3% med allvarliga bristningar (år 2015). 

De högsta siffrorna över sfinkterskador (grad 3 och 4) stod de största sjukhusen i Skåne för, Malmö och Lund. Båda sjukhusen hade år 2015 över 7%, men tog sedan in råd från Ullevål sjukhus. Vi får hoppas norrmännen har rustat upp saker och ting inför vår ankomst till sjukhuset i Malmö! 

All förlossninngspersonal i Region Skåne arbetar idag enligt "Den norska metoden".  Skånes universitetssjukhus ska ha nått sitt mål på 2% innan 2017. 

Källor: 

https://www.sbu.se/sv/publikationer/kunskapsluckor/behandling-av-smarta-i-mellangarden-perineal-smarta-efter-vaginal-forlossning/

https://www.sbu.se/contentassets/8f420f86f61348509911d63499aac99c/analsfinkterskador_forlossning_2016.pdf 

www.babyverden.no/Nyheter/Hvordan-revne-mindre/